Skitsnack om livsnjutning

Finns det något här i världen som är så otroligt skönt som att sätta sig på toa och klämma fram en riktigt lång brun korv ur häcken? Jag tror inte det. Jag har under mitt drygt tjugoåriga liv alltid försökt komma på saker att göra medan man sitter och bajsar. En av mina toppsysslor är att sjunga eller prata samtidigt som man klämmer fram den. DET är vad jag kallar underhållning! För er som inte har provat så kan jag nämna att man låter ungefär som spökena i filmen The Grudge, åtminstone är det den bästa likheten jag för tillfället kan komma på.

För mig har bajset aldrig samma konsistens från dag till dag. Ibland känns det bara segt och kletigt, ibland lite kornigt, ibland hårt, ibland löst och ibland ingenting alls. Graden av njutning är beroende av känslan när skiten passerar mellan skinkorna. Om det är bra skit så får jag alltid en hopplös känsla av tomhet när bajset plumsar i vattnet. Det är den mörka baksidan med att kräma.

Trots det menar jag ändå att det är en njutning för kropp och själ att sätta sig och ta en lång skitpaus någon gång under dagen. Många kan tycka att det här inlägget på min blogg känns oseriöst och barnsligt men det jag vill komma till är att bajs är något fint och en del av oss. Varför är bajs något tabubelagt? Det är lika naturligt som att äta, lika skönt som att massage och lika roligt som att gå på Liseberg och detta upplever vi varje dag. Silket fantastiskt härligt liv vi lever egentligen!

För övrigt anser jag att Älvängen borde förgöras och brännas ned till aska...